- SAKNAR... ♥
Lucifer. Den knäppa katten. Katten som åt avokado, banan, majs, gröna oliver, choklad, bullar, muffins och massa andra saker som en katt inte "ska" äta, men som var rädd för att äta en fisk, som inte visste hur man skulle göra med den. Katten som föredrog torrfoder istället för burkmat. Vi sa alltid att han var mer vegetarian än köttätare... Katten som inte lät sig bli klappad, som inte erkände att han faktiskt tyckte om det.
Det är så jäkla svårt att skriva om honom... Han har varit borta i ungefär en månad och saknaden är så jäkla stor. Man påminns om honom precis hela tiden, speciellt genom att bara kolla på Sotis. Nej usch, jag vill bara spola tillbaka tiden.
Jag älskar dig. ♥
- PÅFRESTANDE DAG...
Var ju som sagt på studentskiva igår kväll, kom hem vid fyra-halv fem imorse ungefär (på femte försöket fick jag tag på en taxi, femte! Fanns ju "ingen bil i området") så det blev inte så mycket sömn inatt.
Vid 12 åkte jag för att möta upp mamma, Benny & Malin för att åka mot Sollentuna på begravning. Det var en av dom jobbigaste saker jag någonsin varit med om, jag absolut hatar begravningar. Vi stog ändå inte varandra "så nära" (om man kan uttrycka det så) men begravningar är alltid jobbiga att gå på. Bävar inför den dag då det är en släkting eller en familjemedlem som ligger i kistan. Usch och fy...
Det som är jobbigast är vetskapen om att jag inte fick säga hej då på riktigt och att vi inte träffats på ett bra tag. Jag kan inte få ut mina känslor i text för att beskriva hur otroligt mycket jag ångrar det. Och nu finns det absolut ingenting jag kan göra åt saken. Jag kan inte visa att jag uppskattade personen i fråga. Jag kan inte berätta för henne att jag tänkte på henne. Jag kommer aldrig mer kunna träffa den här personen, någonsin.
It's heartbreaking...
Det äter mig inifrån och ut, gnager från alla håll och kanter. Jag har en sån jäkla klump i magen. Vill skrika ut till alla jag känner hur mycket jag uppskattar dom och hur mycket jag älskar dom, innan det är för sent...
Vid 12 åkte jag för att möta upp mamma, Benny & Malin för att åka mot Sollentuna på begravning. Det var en av dom jobbigaste saker jag någonsin varit med om, jag absolut hatar begravningar. Vi stog ändå inte varandra "så nära" (om man kan uttrycka det så) men begravningar är alltid jobbiga att gå på. Bävar inför den dag då det är en släkting eller en familjemedlem som ligger i kistan. Usch och fy...
Det som är jobbigast är vetskapen om att jag inte fick säga hej då på riktigt och att vi inte träffats på ett bra tag. Jag kan inte få ut mina känslor i text för att beskriva hur otroligt mycket jag ångrar det. Och nu finns det absolut ingenting jag kan göra åt saken. Jag kan inte visa att jag uppskattade personen i fråga. Jag kan inte berätta för henne att jag tänkte på henne. Jag kommer aldrig mer kunna träffa den här personen, någonsin.
It's heartbreaking...
Det äter mig inifrån och ut, gnager från alla håll och kanter. Jag har en sån jäkla klump i magen. Vill skrika ut till alla jag känner hur mycket jag uppskattar dom och hur mycket jag älskar dom, innan det är för sent...
- LUDDIGT
Har bara en otroligt härlig känsla över att allting kommer lösa sig i slutändan!
Nu syftar jag främst på inlägget jag skrev igår om ånger (men också det här om att hitta en familj.) Försökte gå igenom vad exakt det är jag ångrade från resan och så... Varför, egentligen? Vad hade hänt om jag hade gjort nånting annorlunda? Och hade jag verkligen vågat ta chansen när jag väl fick den? Finns det någon lösning på "problemen"? Alla dom här småjobbiga sakerna som jag kanske vill ändra på, tänk om dom små detaljerna istället hade gjort den här resan till en riktigt skitresa? Att det hade blivit till det sämre istället?
Ah, jag får inte ut exakt det jag vill säga på rätt sätt, frustrerande!
Poängen: nånting 'dåligt' händer alltid när man har kul, bara att acceptera. Och inte älta över det, som jag alltid lyckas göra. Jag tror att ett projekt för min del har börjat.
Att jag pratade med en viss person på FB nyss bidrog till det här inlägget, hihi. Ett orosmoment mindre!
Nu syftar jag främst på inlägget jag skrev igår om ånger (men också det här om att hitta en familj.) Försökte gå igenom vad exakt det är jag ångrade från resan och så... Varför, egentligen? Vad hade hänt om jag hade gjort nånting annorlunda? Och hade jag verkligen vågat ta chansen när jag väl fick den? Finns det någon lösning på "problemen"? Alla dom här småjobbiga sakerna som jag kanske vill ändra på, tänk om dom små detaljerna istället hade gjort den här resan till en riktigt skitresa? Att det hade blivit till det sämre istället?
Ah, jag får inte ut exakt det jag vill säga på rätt sätt, frustrerande!
Poängen: nånting 'dåligt' händer alltid när man har kul, bara att acceptera. Och inte älta över det, som jag alltid lyckas göra. Jag tror att ett projekt för min del har börjat.
Att jag pratade med en viss person på FB nyss bidrog till det här inlägget, hihi. Ett orosmoment mindre!
- HJÄLP!
Undrar om jag nån gång kommer kunna se tillbaka på saker och ting utan att känna ånger eller ha skuldkänslor?
Ständigt känner jag "varför gjorde jag så när jag kunde gjort så istället, varför sa jag just det där när jag kunde säga det där istället, varför tog jag inte chansen när jag kunde" - och så vidare i all oändlighet. Trots en helt fantastisk resa till Dublin kan jag inte sluta ångra saker jag sa eller inte sa, gjorde eller inte gjorde.
Varför strulade jag med dom där två killarna? Varför lyckades jag såra den ena av dom? Varför pratade jag inte med den där läskigt söta bartendern, eller killen i receptionen? Varför var jag inte mer social över huvud taget - på vandrarhemmet, på krogen, ute på stan, i affärer? Varför drar jag mig alltid tillbaka?
Hur gör man för att bli kvitt det? Nu och i framtiden vill jag inte blicka tillbaka och ångra en massa saker jag gjort eller sagt. Känns som att jag alltid lyckas klanta till saker och ting, hur jag än bär mig åt!
Jag vill bli kvitt den här otroligt jobbiga känslan av ånger, skam och skuld. Jag vill leva i nuet. Inte älta över saker. Hur gör man..?
Ständigt känner jag "varför gjorde jag så när jag kunde gjort så istället, varför sa jag just det där när jag kunde säga det där istället, varför tog jag inte chansen när jag kunde" - och så vidare i all oändlighet. Trots en helt fantastisk resa till Dublin kan jag inte sluta ångra saker jag sa eller inte sa, gjorde eller inte gjorde.
Varför strulade jag med dom där två killarna? Varför lyckades jag såra den ena av dom? Varför pratade jag inte med den där läskigt söta bartendern, eller killen i receptionen? Varför var jag inte mer social över huvud taget - på vandrarhemmet, på krogen, ute på stan, i affärer? Varför drar jag mig alltid tillbaka?
Hur gör man för att bli kvitt det? Nu och i framtiden vill jag inte blicka tillbaka och ångra en massa saker jag gjort eller sagt. Känns som att jag alltid lyckas klanta till saker och ting, hur jag än bär mig åt!
Jag vill bli kvitt den här otroligt jobbiga känslan av ånger, skam och skuld. Jag vill leva i nuet. Inte älta över saker. Hur gör man..?
- HELT SJUKT...
Idag i väntan på bussen satt jag och bläddrade lite i Metro (eller om det var Stockholm City, kommer inte ihåg), och fick syn på den här artikeln. Den handlar om en liten flicka på 11 år som precis blivit en nybliven mamma, och som i all hast fick gifta sig med sin nuvarande make som är 19 år.
Alltså fattar ni - elva år! Jag förstår verkligen inte. Jag vet att det skiljer sig från person till person när man är redo att göra "det", men jag håller inte med om att man är redo vid elva års ålder.
Alltså fattar ni - elva år! Jag förstår verkligen inte. Jag vet att det skiljer sig från person till person när man är redo att göra "det", men jag håller inte med om att man är redo vid elva års ålder.
"– Det känns konstigt att vara mamma och ha en bebis. Nyss lekte jag med leksaker, men hon är min nya leksak, säger Kordeza till brittiska tidningen News of the World."
Grattis flicka lilla att du ser på ditt lilla spädbarn som en freakin' leksak.
"I hennes hemstad Sliven i Bulgarien gifter sig flickorna tidigt och 13-åriga mammor är ingen ovanlighet. Men Kordeza är den yngsta flickan som fött barn i staden."
Jag kan inte ens förstå att det kan vara tillåtet. Giftermål vid 11 och 13 års ålder? Mamma vid 11 och 13 års ålder?
// UPPRÖRD
- CONFESSION...
Det här med vikt och så... Ni som läser min blogg och som känner mig personligen vet att jag är ganska väldigt överviktig. Denna övervikt har lett till att jag har fått en sjukdom/ett syndrom som heter PCO. När man har PCO tillkommer det vissa symton för vissa och jag har ju såklart åkt på ett par av dom. I mitt fall är det utebliven menstruation och "ökad behåring av manlig typ, dvs i ansiktet, på brösten och i medellinjen på buken (sk hirsutism)".
Jag är väl medveten om min övervikt och min behåring, som jag inte kan göra nånting åt.
Dagligen möts jag av blickar, viskningar, folk som pekar, skitsnack bakom min rygg - av i princip alla jag möter. Det kan vara lärare på skolan, klasskamrater, elever på skolan, folk jag möter ute, familjemedlemmar, till och med mina närmsta vänner... Och det sårar. Som bara den. Vissa försöker vara diskreta men det undgår mig liksom inte... När man ska prata med någon och håller ögonkontakt på samma gång, går deras blick upp mot mina ögonbryn som lever sitt egna liv, min "mustasch" och mitt "skägg", det kan vara bara bråkdelen av en sekund känns det som men jag märker det.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag försöker verkligen gå ner i vikt - utan framgång alla gånger. Det är så svårt!
Jag har ett beroende, ett sockerberoende. Jag kan inte hålla mig ifrån sötsaker. Vissa säger att det "bara är att sluta", men tror ni verkligen att det är så lätt? Gå till en alkoholist och säg att den ska sluta förtära alkohol, gå till en rökare/snusare och säg att den ska klara sig utan nikotin, gå till en missbrukare och säg att den ska klara sig igenom livet utan droger - tror ni att det funkar? Att vara beroende av socker är som vilket annat beroende som helst, och det är precis lika svårt att ta sig ur det som vilket annat beroende som helst.
Jag trivs inte med min vikt för fem öre. Det finns inga som helst fördelar med att vara överviktig. Man orkar mindre, konditionen (iaf för min del) är nästan lika med noll, det är mycket svårare att hitta kläder/skor, folk lägger inte märke till en på samma satt som om man hade varit 'smal och smärt', man är ovig/osmidig, osv osv osv. Listan kan bli oändlig.
Det värsta är nog att upptäcka att man gått upp ytterligare i vikt. Byxan är svår att stänga, tröjan når inte riktigt ner över magen, man ser gravid ut i vissa kläder, förra årets 'sommarkläder' passar inte längre - you get my point. Det är hemskt.
"Varför gör du inte ditten och datten och si och så, så går du ner i vikt i ett nafs?! Det funkade för mig!"
Folk tror verkligen inte att jag försöker. Hur otaliga gånger jag faktiskt försökt. Folk verkar tro att jag är helt omedveten om hur jag ser ut. Som att jag inte själv märker det eller vad man ska säga. Tror ni att jag är helt blind? Jag vet det alltför väl.
Jag försöker tona ner det. Bära svarta kläder i största mån som möjligt för att "se smalare ut", försöker ta bort det mesta av min behåring, men det hjälper inte. Ju mer jag tar bort desto värre blir det nästa gång det växer ut. Allt grövre och mörkare hårstrån, och framför allt hur fler tillkommer.
En annan grej när man är överviktig är att man dessutom har större risk för att få diabetes, och jag ligger redan i riskzonen. Min mamma har diabetes, min mormor har diabetes, min morbror har diabetes, min kusin har diabetes. Min närmsta släkt med andra ord. Och det skrämmer livet ur mig.
På mindre än en vecka har jag dessutom känt av hur lågt mitt socker har varit. I lördags, måndags, tisdags och idag kändes det som att jag skulle svimma för att mitt blodsocker var så lågt. Jag skulle kunnat lagt mig ner på marken för att jag var så otroligt matt i kroppen och knappt orkade ta ett steg till. Efter att ha hittat det första bästa man kan hitta i sockerväg så går det över efter ett tag. (Och nej, det är inte för att jag har cravings efter socker.) Jag pratade om det med mamma idag, just för att hon är diabetiker och vet hur det är, men hon tror att det är så bara för att min kropp börjar ändra sig på grund av hormontabletterna jag tagit den sista tiden. Men hon var ju såklart inte säker... Hon föreslog att jag ska få låna en av hennes blodsockermätare att ha med mig för att kunna kolla blodsockret lite då och då bara för att se vad det ligger på. Great liksom...
Hormontabletterna jag tagit kommer leda till att jag får tillbaka min mens, och sedan ska jag börja käka p-piller. Min läkare på UM sa också att det är svårare att gå ner i vikt när man har PCO, men att p-pillerna troligtvis kommer underlätta det sen.
Jag känner nu hur otroligt virrig den här texten blev, men jag var verkligen tvungen att skriva av mig lite. Försöka få er att förstå hur jag känner mig dagligen och hur mycket just vikten och behåringen påverkar mig...
Jag vill försöka gå ner i vikt. Idag var ett litet steg i rätt riktning då jag följde med min mamma och tränade. Bokade även in att jag ska följa med henne på lördag också. Hoppas att det håller i sig nu bara... Nästa steg blir att äta lite nyttigare och trappa ner på sötsakerna och onyttigheterna i första hand. Slutar jag med allting på en gång kommer det verkligen inte att funka, det vet jag av erfarenhet. Jag vill verkligen men det känns redan nu som att det kommer gå åt helvete, just för att det gjort det så många gånger förut. Jag måste hitta motivationen för att det här ska fungera nu.
Kakor till den som läste hela texten. Och ja, kanske lite för mycket information på vissa ställen, men det 'behövdes' för att troligen få er att förstå bättre... Jag mår alltså inte alls bra utav det här, och det här är en stor del av ångesten som jag ständigt känner som jag tidigare skrivit om.
Som sagt, hoppas att denna texten fick er att förstå bättre. Det är inte medlidande jag är ute efter...
(Wow, det tog mig över en timme att skriva det här. Hoppas att it was worth it.)
Jag är väl medveten om min övervikt och min behåring, som jag inte kan göra nånting åt.
Dagligen möts jag av blickar, viskningar, folk som pekar, skitsnack bakom min rygg - av i princip alla jag möter. Det kan vara lärare på skolan, klasskamrater, elever på skolan, folk jag möter ute, familjemedlemmar, till och med mina närmsta vänner... Och det sårar. Som bara den. Vissa försöker vara diskreta men det undgår mig liksom inte... När man ska prata med någon och håller ögonkontakt på samma gång, går deras blick upp mot mina ögonbryn som lever sitt egna liv, min "mustasch" och mitt "skägg", det kan vara bara bråkdelen av en sekund känns det som men jag märker det.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag försöker verkligen gå ner i vikt - utan framgång alla gånger. Det är så svårt!
Jag har ett beroende, ett sockerberoende. Jag kan inte hålla mig ifrån sötsaker. Vissa säger att det "bara är att sluta", men tror ni verkligen att det är så lätt? Gå till en alkoholist och säg att den ska sluta förtära alkohol, gå till en rökare/snusare och säg att den ska klara sig utan nikotin, gå till en missbrukare och säg att den ska klara sig igenom livet utan droger - tror ni att det funkar? Att vara beroende av socker är som vilket annat beroende som helst, och det är precis lika svårt att ta sig ur det som vilket annat beroende som helst.
Jag trivs inte med min vikt för fem öre. Det finns inga som helst fördelar med att vara överviktig. Man orkar mindre, konditionen (iaf för min del) är nästan lika med noll, det är mycket svårare att hitta kläder/skor, folk lägger inte märke till en på samma satt som om man hade varit 'smal och smärt', man är ovig/osmidig, osv osv osv. Listan kan bli oändlig.
Det värsta är nog att upptäcka att man gått upp ytterligare i vikt. Byxan är svår att stänga, tröjan når inte riktigt ner över magen, man ser gravid ut i vissa kläder, förra årets 'sommarkläder' passar inte längre - you get my point. Det är hemskt.
"Varför gör du inte ditten och datten och si och så, så går du ner i vikt i ett nafs?! Det funkade för mig!"
Folk tror verkligen inte att jag försöker. Hur otaliga gånger jag faktiskt försökt. Folk verkar tro att jag är helt omedveten om hur jag ser ut. Som att jag inte själv märker det eller vad man ska säga. Tror ni att jag är helt blind? Jag vet det alltför väl.
Jag försöker tona ner det. Bära svarta kläder i största mån som möjligt för att "se smalare ut", försöker ta bort det mesta av min behåring, men det hjälper inte. Ju mer jag tar bort desto värre blir det nästa gång det växer ut. Allt grövre och mörkare hårstrån, och framför allt hur fler tillkommer.
En annan grej när man är överviktig är att man dessutom har större risk för att få diabetes, och jag ligger redan i riskzonen. Min mamma har diabetes, min mormor har diabetes, min morbror har diabetes, min kusin har diabetes. Min närmsta släkt med andra ord. Och det skrämmer livet ur mig.
På mindre än en vecka har jag dessutom känt av hur lågt mitt socker har varit. I lördags, måndags, tisdags och idag kändes det som att jag skulle svimma för att mitt blodsocker var så lågt. Jag skulle kunnat lagt mig ner på marken för att jag var så otroligt matt i kroppen och knappt orkade ta ett steg till. Efter att ha hittat det första bästa man kan hitta i sockerväg så går det över efter ett tag. (Och nej, det är inte för att jag har cravings efter socker.) Jag pratade om det med mamma idag, just för att hon är diabetiker och vet hur det är, men hon tror att det är så bara för att min kropp börjar ändra sig på grund av hormontabletterna jag tagit den sista tiden. Men hon var ju såklart inte säker... Hon föreslog att jag ska få låna en av hennes blodsockermätare att ha med mig för att kunna kolla blodsockret lite då och då bara för att se vad det ligger på. Great liksom...
Hormontabletterna jag tagit kommer leda till att jag får tillbaka min mens, och sedan ska jag börja käka p-piller. Min läkare på UM sa också att det är svårare att gå ner i vikt när man har PCO, men att p-pillerna troligtvis kommer underlätta det sen.
Jag känner nu hur otroligt virrig den här texten blev, men jag var verkligen tvungen att skriva av mig lite. Försöka få er att förstå hur jag känner mig dagligen och hur mycket just vikten och behåringen påverkar mig...
Jag vill försöka gå ner i vikt. Idag var ett litet steg i rätt riktning då jag följde med min mamma och tränade. Bokade även in att jag ska följa med henne på lördag också. Hoppas att det håller i sig nu bara... Nästa steg blir att äta lite nyttigare och trappa ner på sötsakerna och onyttigheterna i första hand. Slutar jag med allting på en gång kommer det verkligen inte att funka, det vet jag av erfarenhet. Jag vill verkligen men det känns redan nu som att det kommer gå åt helvete, just för att det gjort det så många gånger förut. Jag måste hitta motivationen för att det här ska fungera nu.
Kakor till den som läste hela texten. Och ja, kanske lite för mycket information på vissa ställen, men det 'behövdes' för att troligen få er att förstå bättre... Jag mår alltså inte alls bra utav det här, och det här är en stor del av ångesten som jag ständigt känner som jag tidigare skrivit om.
Som sagt, hoppas att denna texten fick er att förstå bättre. Det är inte medlidande jag är ute efter...
(Wow, det tog mig över en timme att skriva det här. Hoppas att it was worth it.)
- DANGEROUS GAME
Åh, jag vet inte hur jag känner!
Your arms feel like home. Sort of.
Dumma, dumma, dumma mig. Så jävla typiskt. Jag hatar att behöva välja.
Det är inte meningen att det här ska make any sense.
- TVÅNGSHANDLINGAR
Hur förklarar man sina tvångshandlingar för någon, när man själv inte förstår dom..? ><
En av mina jobbigaste tvångshandlingar är när jag ska kolla på tv eller film, någonting som har undertexter helt enkelt. Jag tänker mig att det ska vara jämnt på båda textraderna och att dom ska ta upp lika mycket plats båda två.
Som exemplet på bilden; jag tänker mig att jag "klipper ut" det som är överflödigt, alltså den mängd med ord som verkar passa in på underraden så att båda raderna blir lika stora. Måste samtidigt tänka att det som redan står där måste flyttas åt sidan för att det från den övre raden ska få plats bredvid det som redan står - och sedan är det på ett ungefär lika mycket på varje rad. Är det bara en rad med ord så tänker jag att jag delar den på hälften så att det bildar två rader.
Såhär är det alltså varje gång jag kollar på tv. Varenda gång. Och jag har ingen aning om hur jag ska få det att försvinna, det har varit såhär i några år nu. Ibland så kan jag inte ens koncentrera mig på det jag kollar på för att jag alltid måste tänka på det där. Det är otroligt irriterande, och it makes no sense.
- I-LANDSPROBLEM
När man lägger in låtar i datorn, eller rippar en cd till datorn, varför är orden i sångtiteln alltid skrivna med stora bokstäver? Ska Man Skriva Såhär Eller? Det är så sjukt irriterande! Och tvångstankar som jag har så måste jag sitta och byta namn på alla låtar, vilket jag fick göra igår när jag la in låtarna från Rivers mp3 i datorn. Det tar liksom sin lilla tid.
Såhär kan det stå;
01 - Jethro Tull - Heavy Horses -The Very Best Of
Melodifestivalen 2008 - I Remember Love - sarah dawn finer (?)
12 - Daugava - Lars Winnerbäck - en tätort på en slätt
Såhär ska det stå;
Jethro Tull - Heavy horses
Sarah Dawn Finer - I remember love
Lars Winnerbäck - En tätort på en slätt
Varför blanda in skivnamn, nummerordning, årtalet det kom ut, osv?
Någon som finner det här lika irriterande som jag gör?
Det som suger mest är att det inte ändras sen när man lägger in låten i mp3:n... ><
Såhär kan det stå;
01 - Jethro Tull - Heavy Horses -The Very Best Of
Melodifestivalen 2008 - I Remember Love - sarah dawn finer (?)
12 - Daugava - Lars Winnerbäck - en tätort på en slätt
Såhär ska det stå;
Jethro Tull - Heavy horses
Sarah Dawn Finer - I remember love
Lars Winnerbäck - En tätort på en slätt
Varför blanda in skivnamn, nummerordning, årtalet det kom ut, osv?
Någon som finner det här lika irriterande som jag gör?
Det som suger mest är att det inte ändras sen när man lägger in låten i mp3:n... ><
- SCHAMPO VS. BALSAM
Jag kom bara att tänka på en sak alldeles nyss. Varför får man alltid mer schampo än balsam när man köper det? Schampoflaskan kan t.ex. rymma 250ml medan balsamflaskan bara rymmer 200ml. Varför är det så?
Jag tar alltid slut på balsamet före schampot. Balsamet tar alltid slut först! Är det jag som bara använder överdrivet mycket balsam, eller vadå? xD
Oj vilket ämne att blogga om haha! Jag borde verkligen sova nu haha, heido.
Jag tar alltid slut på balsamet före schampot. Balsamet tar alltid slut först! Är det jag som bara använder överdrivet mycket balsam, eller vadå? xD
Oj vilket ämne att blogga om haha! Jag borde verkligen sova nu haha, heido.
- PAPPA VID 13 ÅRS ÅLDER
Helt sjukt. Jag antar att det inte är någon som har missat det här. Han var 12 år när han gjorde sin 14-åriga flickvän gravid. Ska inte 12-åringar sitta och spela datorspel, tv-spel, leka med pokemon eller vad det nu är man gör när man är så liten? Man ska i alla fall inte hålla på med... sånt där. Och han ser ju snarare ut som 7-8 år än 13. Alltså jag tycker det är vidrigt!
Igår natt hade jag än vääääldigt skum dröm, haha!
Jag drömde att jag, Ellie och River då skulle åka till Irland. På nåt sätt så hamnade vi på olika flygplan, som att en av oss åkte från Stockholm, en från Göteborg osv. Mitt plan var det som kom iväg först, och därav kommer jag ju fram först. Ellie har då skickat ett sms om att hon är för flygrädd för att flyga, + att hon klistrat upp massa gröna post-it lappar över hela flygplanet så att hon inte fick följa med. Jag ringer då i panik till River, för där är ju jag ensam på Irland och har inte en aning om vart jag ska ta vägen. Hon meddelar då att hon har fått förhinder och kan inte komma förrän dagen efter, men säger bara att jag ska ta det lugnt och gå till tågstationen. På vägen dit så hittar jag en enorm etsy-butik med massa skumma saker i, det var alltså inte egengjorda saker som på etsy.com. Jag traskar vidare och kommer till en svensk eurostore-affär, där allting står på svenska och personalen är svensk osv. Jag träffar på en mamma med en barnvagn och ett skrikande barn, och i min bitterhet så stal jag pengar ur hennes handväska mitt bland folk, utan att någon sa något. Jag kommer sedan på att juste, jag skulle ju ta tåget en station. Så jag traskar till tågstationen, upptäcker att nästa station heter Amma Damma Amm Damm, så jag stiger av där. När jag stigit av så möts jag av ett irländskt lag som tävlar i segling i floden. Och jag kunde inte förstå ett ord av vad dom sa, det var verkligen som ren grekiska.
Sen vaknar jag! xD Och min första tanke när jag vaknar är att "Åh, vad bra! Nu har jag mer pengar att shoppa för!". Från pengarna jag stal i eurostore-affären.
Det var den skummaste drömmen på länge haha!
Nu ska jag sooooova, ska sätta på ett gammalt Kyle XY-avsnitt att somna till ^^
Bonne nuit!
Time has been replaced by a countdown; 8 dagar kvar.
Igår natt hade jag än vääääldigt skum dröm, haha!
Jag drömde att jag, Ellie och River då skulle åka till Irland. På nåt sätt så hamnade vi på olika flygplan, som att en av oss åkte från Stockholm, en från Göteborg osv. Mitt plan var det som kom iväg först, och därav kommer jag ju fram först. Ellie har då skickat ett sms om att hon är för flygrädd för att flyga, + att hon klistrat upp massa gröna post-it lappar över hela flygplanet så att hon inte fick följa med. Jag ringer då i panik till River, för där är ju jag ensam på Irland och har inte en aning om vart jag ska ta vägen. Hon meddelar då att hon har fått förhinder och kan inte komma förrän dagen efter, men säger bara att jag ska ta det lugnt och gå till tågstationen. På vägen dit så hittar jag en enorm etsy-butik med massa skumma saker i, det var alltså inte egengjorda saker som på etsy.com. Jag traskar vidare och kommer till en svensk eurostore-affär, där allting står på svenska och personalen är svensk osv. Jag träffar på en mamma med en barnvagn och ett skrikande barn, och i min bitterhet så stal jag pengar ur hennes handväska mitt bland folk, utan att någon sa något. Jag kommer sedan på att juste, jag skulle ju ta tåget en station. Så jag traskar till tågstationen, upptäcker att nästa station heter Amma Damma Amm Damm, så jag stiger av där. När jag stigit av så möts jag av ett irländskt lag som tävlar i segling i floden. Och jag kunde inte förstå ett ord av vad dom sa, det var verkligen som ren grekiska.
Sen vaknar jag! xD Och min första tanke när jag vaknar är att "Åh, vad bra! Nu har jag mer pengar att shoppa för!". Från pengarna jag stal i eurostore-affären.
Det var den skummaste drömmen på länge haha!
Nu ska jag sooooova, ska sätta på ett gammalt Kyle XY-avsnitt att somna till ^^
Bonne nuit!
Time has been replaced by a countdown; 8 dagar kvar.
