Anna

Det här med vikt och så... Ni som läser min blogg och som känner mig personligen vet att jag är ganska väldigt överviktig. Denna övervikt har lett till att jag har fått en sjukdom/ett syndrom som heter PCO. När man har PCO tillkommer det vissa symton för vissa och jag har ju såklart åkt på ett par av dom. I mitt fall är det utebliven menstruation och "ökad behåring av manlig typ, dvs i ansiktet, på brösten och i medellinjen på buken (sk hirsutism)".

Jag är väl medveten om min övervikt och min behåring, som jag inte kan göra nånting åt.
Dagligen möts jag av blickar, viskningar, folk som pekar, skitsnack bakom min rygg - av i princip alla jag möter. Det kan vara lärare på skolan, klasskamrater, elever på skolan, folk jag möter ute, familjemedlemmar, till och med mina närmsta vänner... Och det sårar. Som bara den. Vissa försöker vara diskreta men det undgår mig liksom inte... När man ska prata med någon och håller ögonkontakt på samma gång, går deras blick upp mot mina ögonbryn som lever sitt egna liv, min "mustasch" och mitt "skägg", det kan vara bara bråkdelen av en sekund känns det som men jag märker det.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag försöker verkligen gå ner i vikt - utan framgång alla gånger. Det är så svårt!

Jag har ett beroende, ett sockerberoende. Jag kan inte hålla mig ifrån sötsaker. Vissa säger att det "bara är att sluta", men tror ni verkligen att det är så lätt? Gå till en alkoholist och säg att den ska sluta förtära alkohol, gå till en rökare/snusare och säg att den ska klara sig utan nikotin, gå till en missbrukare och säg att den ska klara sig igenom livet utan droger - tror ni att det funkar? Att vara beroende av socker är som vilket annat beroende som helst, och det är precis lika svårt att ta sig ur det som vilket annat beroende som helst.

Jag trivs inte med min vikt för fem öre. Det finns inga som helst fördelar med att vara överviktig. Man orkar mindre, konditionen (iaf för min del) är nästan lika med noll, det är mycket svårare att hitta kläder/skor, folk lägger inte märke till en på samma satt som om man hade varit 'smal och smärt', man är ovig/osmidig, osv osv osv. Listan kan bli oändlig.

Det värsta är nog att upptäcka att man gått upp ytterligare i vikt. Byxan är svår att stänga, tröjan når inte riktigt ner över magen, man ser gravid ut i vissa kläder, förra årets 'sommarkläder' passar inte längre - you get my point. Det är hemskt.

"Varför gör du inte ditten och datten och si och så, så går du ner i vikt i ett nafs?! Det funkade för mig!"
Folk tror verkligen inte att jag försöker. Hur otaliga gånger jag faktiskt försökt. Folk verkar tro att jag är helt omedveten om hur jag ser ut. Som att jag inte själv märker det eller vad man ska säga. Tror ni att jag är helt blind? Jag vet det alltför väl.

Jag försöker tona ner det. Bära svarta kläder i största mån som möjligt för att "se smalare ut", försöker ta bort det mesta av min behåring, men det hjälper inte. Ju mer jag tar bort desto värre blir det nästa gång det växer ut. Allt grövre och mörkare hårstrån, och framför allt hur fler tillkommer.

En annan grej när man är överviktig är att man dessutom har större risk för att få diabetes, och jag ligger redan i riskzonen. Min mamma har diabetes, min mormor har diabetes, min morbror har diabetes, min kusin har diabetes. Min närmsta släkt med andra ord. Och det skrämmer livet ur mig.
På mindre än en vecka har jag dessutom känt av hur lågt mitt socker har varit. I lördags, måndags, tisdags och idag kändes det som att jag skulle svimma för att mitt blodsocker var så lågt. Jag skulle kunnat lagt mig ner på marken för att jag var så otroligt matt i kroppen och knappt orkade ta ett steg till. Efter att ha hittat det första bästa man kan hitta i sockerväg så går det över efter ett tag. (Och nej, det är inte för att jag har cravings efter socker.) Jag pratade om det med mamma idag, just för att hon är diabetiker och vet hur det är, men hon tror att det är så bara för att min kropp börjar ändra sig på grund av hormontabletterna jag tagit den sista tiden. Men hon var ju såklart inte säker... Hon föreslog att jag ska få låna en av hennes blodsockermätare att ha med mig för att kunna kolla blodsockret lite då och då bara för att se vad det ligger på. Great liksom...
Hormontabletterna jag tagit kommer leda till att jag får tillbaka min mens, och sedan ska jag börja käka p-piller. Min läkare på UM sa också att det är svårare att gå ner i vikt när man har PCO, men att p-pillerna troligtvis kommer underlätta det sen.


Jag känner nu hur otroligt virrig den här texten blev, men jag var verkligen tvungen att skriva av mig lite. Försöka få er att förstå hur jag känner mig dagligen och hur mycket just vikten och behåringen påverkar mig...

Jag vill försöka gå ner i vikt. Idag var ett litet steg i rätt riktning då jag följde med min mamma och tränade. Bokade även in att jag ska följa med henne på lördag också. Hoppas att det håller i sig nu bara... Nästa steg blir att äta lite nyttigare och trappa ner på sötsakerna och onyttigheterna i första hand. Slutar jag med allting på en gång kommer det verkligen inte att funka, det vet jag av erfarenhet. Jag vill verkligen men det känns redan nu som att det kommer gå åt helvete, just för att det gjort det så många gånger förut. Jag måste hitta motivationen för att det här ska fungera nu.


Kakor till den som läste hela texten. Och ja, kanske lite för mycket information på vissa ställen, men det 'behövdes' för att troligen få er att förstå bättre... Jag mår alltså inte alls bra utav det här, och det här är en stor del av ångesten som jag ständigt känner som jag tidigare skrivit om.

Som sagt, hoppas att denna texten fick er att förstå bättre. Det är inte medlidande jag är ute efter...



(Wow, det tog mig över en timme att skriva det här. Hoppas att it was worth it.)