- ÅNGESTENS KLOR RIVER MIG SÖMNLÖS...
Jag loggade in här för att skriva ett långt och rörigt emo-inlägg. Berätta hur jag verkligen känner om saker och ting. Berätta om alla mina brister och hur jag ser på mig själv. Berätta om ångesten jag känner varje kväll innan jag ska sova. Berätta om hur jag känner angående skolan. Berätta om vad jag egentligen känner om pappa. Berätta om saker här hemma.
Nu är jag arg istället för ledsen. När det väl kommer till kritan så vågar jag inte. Jag är för feg.
Patetiskt.
Ögonlocken är tunga som bly. Har jag ögonen öppna för länge känns dom fulla av grus. Det gör ont. Men jag får ingen tillfredsställelse av att stänga ögonlocken. Tankar, minnen, bilder. Saker som jag vill förtränga kommer fram. Jag vill sova - men jag kan inte, hur jag än försöker.
Jag försöker visa god min, vara glad när jag egentligen inte är det, försöka prata när jag egentligen vill hålla tyst, vara trevlig när jag egentligen vill be personen i fråga dra åt helvete... Ibland slinter jag och visar mig svag. Jag skriver om det, pratar med folk om det och söker tröst. Men det är bara en bråkdel som jag släpper ut till "allmänheten". Allting annat håller jag inom mig. Allting. Ingen vet hur jag egentligen känner. Ni skulle bara veta vad det är för bördor jag bär på, som jag inte kan anförtro åt någon, inte allting.
Ni skulle inte döma mig lika lätt då.
Nu är jag arg istället för ledsen. När det väl kommer till kritan så vågar jag inte. Jag är för feg.
Patetiskt.
Ögonlocken är tunga som bly. Har jag ögonen öppna för länge känns dom fulla av grus. Det gör ont. Men jag får ingen tillfredsställelse av att stänga ögonlocken. Tankar, minnen, bilder. Saker som jag vill förtränga kommer fram. Jag vill sova - men jag kan inte, hur jag än försöker.
Jag försöker visa god min, vara glad när jag egentligen inte är det, försöka prata när jag egentligen vill hålla tyst, vara trevlig när jag egentligen vill be personen i fråga dra åt helvete... Ibland slinter jag och visar mig svag. Jag skriver om det, pratar med folk om det och söker tröst. Men det är bara en bråkdel som jag släpper ut till "allmänheten". Allting annat håller jag inom mig. Allting. Ingen vet hur jag egentligen känner. Ni skulle bara veta vad det är för bördor jag bär på, som jag inte kan anförtro åt någon, inte allting.
Ni skulle inte döma mig lika lätt då.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Svar: Jo, Hook har jag sett många gånger, den kom ju ut 1991, året jag föddes, haha! Vi har den inspelad. :) Tycker den är bra, dock gillar jag "legenden" bättre, alltså den riktiga Peter Pan och idén om att han faktiskt aldrig växer upp. Jag älskar sorgliga slut nämligen! :D
Postat av: elin
(tror det försvann vem det var ifrån, men det är ifrån mig, haha!)
Postat av: jen
Du vet att du kan räkna med mig.
Spelar ingen roll dag, tid eller anledning.
Your problems are mine.
<3
Postat av: Shorty.
Du vet att jag vet hur jävligt livet kan va slå en pling så är jag hos dig iaf i tankarna ;)
Trackback
